Livslångt klättrande

Jag har insett en sak, jag är en klättrare på livstid.  Jag har framför mig ett livslångt klättrande. Jag har redan börjat och jag kommer att klättra för att nå upp till saker hela livet. Ett liv beroende av en trappstege.. och dessutom så ska man krympa och bli ännu kortare sen också.. jobbigt!! Tur att jag inte är superkort redan nu...  Jag kom på detta för ett tag sen på jobbet. Jag skulle gå in till en dam och höll på att ramla för det stog en pall i dörröppningen. En trebent liten snurrpall, som inte är så stadig.  Jag frågade varför den stog där mitt i dörröppningen och hon svarade, det är för att jag skulle plocka ner en sak från hyllan över garderoben.  Va! Ojoj, tänk om hon skulle ramla! Men efteråt insåg jag att jag kommer bli likadan. Har man alltid klättrat för att nå fortsätter man nog så livet ut.  Jag klättrar ju redan idag för att nå upp högst upp i köksskåpen, eller till skåpen i hallen.. ja, så blir det nog, om sådär  70-80år när jag fyller 90 och 100 så ska jag också klättra omkring på små ostadiga pallar om jag inte har nån trappstege.. och tills dess har jag har många år på mig att öva balansen på pallar, stolar och annat stadigt och ostadigt.